dikter 03




Dikter



030427

vädret passerar.

snön faller.
lägger sig blöt över marken.
och töar bort.

som allt.
kommer och försvinner.

utan att någon - nästan.
höjer blicken.

för tiden.
är sådan.
att inget rum för tankar.
har inkast.
för minsta lilla mynt.

när begivenheter skriker.
på denna jagande.
lilla råtta.

och vem har tid för reflektion.
och vem har råd.

när minuternas räkneverk.
surrar - snurrar.
tickar - tackar.
och hackar i ditt kött.

och hackar dig i bitar.
i små fragment.
som frågar: vem är jag då?
kanske - ett litet skämt?

som med ett gott och glatt humör.
och ett gomorron världen.
tjoar:
"här kommer jag".

nej, vem har råd.


2003-02-04


vädret.
"snötungt".
i den trötta, elaka vinden.
glafs. slafs. plafs.

bilarna.
de kastar ut sitt ljus mot mörkret.
skyndar sedan bort.

vinterns bilar.
kött av människor.
som inte finns.

folierade kroppar.
ensamt ekande i jagjaget.
ropar jag igen.
jag, ja, men bara jag.
och jag ser mig.

inte röra nära.
inte ta på trådar.
bara titta genom smala hål.

peta med ditt öga.
peta när jag inte ser.
jag känner inget.

gör så ont.
att ingen ser.
att ingen känner mig.
- och jag vet mig.
fast jag inte känner.

tar på mig med fingret.
petar.
trycker mot huden.
lämnar.
en fördjupning.
och det känns.

petar och känner.
petfingret.
jag finns.

skriker i mitt finns.
och jag ser mitt finns.
jag finns och inte finns.

inte finns.
och ser.
i butiksfönstrens speglar.
att jag finns.
i kläder.
som jag tar på mig.
- nu tar jag på mig.

jag känns.
och finns.
men inte finns.

petar på mig.
huden.
känner ytan.

och jag söker.
och blir rädd.
tar på mig kläder.
och jag finns.

under huden.
ska jag finnas.

finns jag.
i ett skrik.
som rusar över tomma, blanka gator.






2003-01-29

en overklighets-skildring.
där målet ändras hela tiden.


jag tror mig komma närmare.
och tycker mig veta mer och mer.

men målet löses upp.
och så upptäcker jag.
att det har flyttat sig.
jag ser det.
men nu längre bort.
och i en annan skepnad.

jag sträcker ut min hand.
och kan nästan ta i det.

men just när jag ska vidröra.
så finns där ingenting.

då ser jag flimrandet igen.
långt där borta.
darrande i gasset.
där ropar något svagt.

ynkligt och med tårar.
med rösten kvävd.

jag går ett stycke till.
in i denna öken.
och jag ser bakåt.
och där finns ingenting.
och jag ser framåt.
och där finns bara sand.

dynor.
vågor.
bruna kullar.
dallrande i hettan.

men törsten driver mig.
och ingen väg tillbaka.
och framför mig.
de svaga ropen.

men så plötsligt.
en dag.
då hör jag rösten starkare igen.
och den säger: kom.
den lockar.

och jag känner.
att det nästan är som förr.
en dag för länge sen.
den dag jag stod vid öknens kant.

det var då jag nästan kunde se.
när jag tog mitt första steg.
och gick in i detta svarta ljus.




990619
Hoppet

for iväg med vinden
Denna kalla, råa vind
som nu drar genom  tiden
Och inpå nakna skinnet
klär av oss alla kläder

Och knuffar oss på gator
av hårda sensationer

Kom ut, bjud in, bjud ut
det lilla du har kvar
Och jag har inga svar
och inga frågor kvar.