Några dagar i september
-----------------------

970904
Himmelen
den ljusnar
Solens öga
bränner mig
Med kvinnans klarhet,
sång från jorden.
Naken är din kärlek
likt en moders
Den bärs fram av rötter
- sav i trädets stam.

Och jag från månen
dystra tankar
- mörka känslor
Flyger jag i universum
på min resa genom tiden
- hur kan du älska mig?

Fördolt
och utan svar
så kan jag ta din kärlek
utan frågor

Håll nu för min mun
du kvinna
och kyss mig,
kyss mig in i sömn.


970904
jag har två ögon
-kvinnans,,
och mannens.


970903
livet ligger öppet
om du inte har
förväntningar.
- Utan hopp
utan krav
fyller du ditt tomrum
med det som är.


970903
Så naken
som jag är nu
behövs det ingen
skrivarådra,,
eller talang,
- bara, bara livet.


970903
jag råder inte över
andra männskor
bara över mig själv
och knappt det.
Och allt är ett vågspel
där jag gungar
i en öppen livbåt.
Land i sikte?
eller är det bara molnen
som lurar mig igen?


970902
ett kort, behärskat regn
där träd och buskar
andas
nu med fuktig tunga
bleka
mot den gråa himlen
blickar
som med sorgsna ögon
letar
efter sommaren
- som redan, redan gått.


970902
jag lever i vinden
ibland som en fågel
ibland som ett löv
- en maskrosboll.
Kungariket heter luft
av galenskap, förnuft
maskrosboll i vinden
en fågel som vänder
och slår.


970902
morgondaggen
avslöjar spindeln
hans utkastade nät
i gräshavet.


970902
våga släppa fram passionen
den ohämmade, obehärskade känslan
av hela
ditt inre
på gott och ont.
Våga möta det omöjliga:
skratta av lycka
skrika av gråt
förlora dig
förlora dig,, i dig själv.


970901
jag vill inte ha en resa
till nån tillfällig himmel
Jag vill ha ett liv
och inte nån belöning
Jag är ingen hund.

men när du säger
att du älskar mig
och att du inte,,
kan leva utan mig
då vill jag tro dig
och svara
- jag kan inte leva utan dig.


970901
jag svävar fram
i tyngdlöst tillstånd
utan fotfäste
men också utan skuld

Jag har blivit så lätt
- så tom
att jag kan fylla mig med dig
med kärleken till dig

själv är jag,
dock ingen

En tid var jag skrämd
av blotta tanken
tanken på utplåning
av det som är jag
det som då var jag

finns mitten kvar
det som är mitt?

orädd - därför att inget,
inget finns att rädda längre


970901
vi skulle ju leva för varandra
- och utan varandra,
finns det några skäl kvar?