och ingenting oroade. allt var bara svalt
och bekymren försvann.

som om en hand lades över mig. och allt
gick ner i ett svalt intet.

nej, det var ingen obehaglig känsla.
det fanns bara ingenting. ingenting som
ännu kom från livet.
och tystnaden bredde ut sig. oavsett
oväsendet från världen.

Men så rycktes jag plötsligt upp:
-vem ska betala räkningarna. vem ska ordna
det och det.
kanske ska jag skriva testamente.
- där jag säger var allting finns. och hur mycket
pengar som finns att dela. .... allt annat praktiskt.
jag lyftes upp ur dvalan. och oron kom tillbaka.
oron... och livet... alltsammans kom tillbaka...

Men så sa något åt mig.:
det har inte med mig att göra längre.
jag var ju bortanför livet.
och så sjönk jag ner igen...
sjönk ner i dvalan.

och det som kommer efter var inte längre mitt.
kunde jag inte ens,,, varken tänka eller känna.
döden var ett mjukt och lättsamt slut på livet.

jag kände åter lugn.
det som fanns efter var inte längre något av mig.
inget jag varken kunde eller måste vara i...
döden var ett slut på världen.
och efter världen fanns sen inget...

Och det som skulle leva vidare... det som jag oroade
mig för... det fanns inte...
domnaden sa att jag inte kunde tänka eller känna
i det som var efteråt---
för det fanns inget efteråt.

Den svala handen höll mig djupare ner.
ner i ett lugnt,,, nej inte mörker... men något som
hade en färg av gråsvart.
som en gammal kostym..
-en sliten, mjuk kostym från förr.

ja, jag låg där i sängen
och jag hade iklätt mig nåt grått och svalt,
något som kastat oro och ångest all världens väg.

Jag somnade...

och jag tänkte på inget...
jag bara var i den grå kostymen...
- inga erotiska tankar... inga livets tankar...
jag bara somnade i ett svalt lugn.

På natten vaknade jag...
och nu tänkte jag åter på livet..
och jag blev orolig och jagande igen...
ville göra det och det...
- i morgon ska jag göra det och det..
och jag ska hinna med så mycket...

Men så kände jag åter att jag inte ville något mer...
nej, jag ville till det gråa, svarta lugnet....

det som saknade färger...
och där bara tystnaden fanns...

- och en sådan lättnad jag kände...
när jag sjönk ner i det grå mörkret igen.
och jag somnade om... helt lugn...

PÅ morgonen vaknade jag...
och jag var åter i livet...

fast i en dimma...
när min son ringde..

- är du sjuk, undrade han.
- nej, jag har just vaknat,, tar en kopp kaffe...

och så började han med det som är livet...
och jag hade ingen större lust...
men jag svarade på hans frågor...
och kunde sedan lägga på luren...

Och jag tog mitt kaffe.
och en smörgås...
gav katten mat.

Men jag irriterade mig sedan på katten
som störde mig...
- den kom från livet..
och jag kastade ut katten
med ett rytande....
- Jag längtade tillbaka...
till tystnaden.

jag ville till den grå kostymen..
jag kände
att jag ville
inte längre livet...

LÄMNA ALLT
--------------------

jag ville lämna allt
och gav mig iväg med en ryggsäck på ryggen.

jag hade gått ganska långt då jag mötte en man.
gått på gräsvägar, nästan som stigar
men genom ett öppet och grönt land.

jag frågade:
vet du vägen till växjö?
- det här är vägen till växbrssa, sa han.
jag hörde inte vad han sa.
kanske var det växtberga eller nånting.

- men i vilken riktning ligger växjö, frågade jag igen.
- ja, men det är åt det där hållet, sa han och pekade.
han pekade lite åt höger.

en annan man kom och han undrade om jag ville
följa med... han skulle mot jönköping.
det verkade som om jag kunde övernatta där.
ja, det var på väg till jönköping, tydligen i närheten.
jag tackade ja.

vi kom till en stor gård.
många byggnader
men framför allt ett mycket stort hus.
och i huset fanns gott om folk.

jag fick mat och fick sitta ner.
och jag pratade med dem som bodde i huset.
det var mest gamla människor.

jag frågade en dam som verkade föra nån slags befäl
om de alla tillhörde samma familj.
- nej, jag tar hand om de gamla, sa hon.
- får du ersättning för det också, undrade jag.
- ja, sa hon och log.
- då borde du klara dig ganska bra, sa jag.
- ja, det gör jag också, sa hon och skrattade.

men huset var inte bara ett hus.
det var också en kyrka förstod jag snart.

det var många män med svarta hattar...
som styrde och ställde.

dom tittade undrande på mig
och ställde frågor.

och jag svarade: "data".
jaha, sa den som frågat och undrade om jag kunde
hjälpa till med en sak.
och det gjorde jag gärna om det var något
jag kände till.

sedan kom en yngre tjej in i rummet.
hon satte ner ett instrument på golvet
och en visare började snurra.

när visaren snurrat färdigt pekade den inte på mig
men heller inte bort från mig.
den stod i stället lite snett vänd mot mig.

hon såg undrande på visaren.
den stod på ett sätt som hon inte väntat sig.

hon satte sig bredvid mig.
och ganska nära och tätt.

sedan följde hon mig vart jag gick.
och när jag satte mig
satte hon sig intill.

hon drog upp sin kjol och visade märken hon hade.
det var nån slags blåsor och dom gick i en rad
tvärs över låret.
och det var också en liten röd prick på toppen
av varje blåsa.

- jag har vart i borås, jag fick dom efteråt, sa hon.
- ja, borås kan vara farligt, sa jag.

dagen efter lämnade jag huset.
och jag gick,,, och jag vet inte vart...

men så såg jag en bil
och i den satt en jag känner mycket väl.

han satt i förarsätet med dörren öppen
och vänd mot mig

jag kände väl igen honom
men han hade lager av tejp-masker över ansiktet.

jag anade att något var fel.

jag var vred... samtidigt djärv.

jag drog av första lagret av mask
från hans ansikte.
men det dolde bara en ny mask.

jag drog av den.

en ny mask visade sig.

jag slet bort den...

och bort med nästa..

och jag kom längre och längre in...

jag drog av den sista masken...

och där fanns urapan...
en gorillaliknande varelse...
men i förbund med ondskan.

jag anade djävulen själv.

och apan såg på mig.
dött och uttryckslöst.

men så förvandlades han plötsligt...
till nåt som liknade en bläckfisk utan huvud...
bara armar..
som snabbt kravlade sig bort...

jag var ursinnig
och utan rädsla.

jag grep en arm
och slet loss den.

jag slet loss arm efter arm...
och kastade dem sprattlande till marken.

när jag var klar
gick jag därifrån utan att vända mig om.

jag hade velat lämna allt
och gett mig av med en ryggsäck på ryggen.

men när jag kom över nästa backkrön
så jag,
ja, jag kände så väl igen mig.
jag var på den plats där jag börjat min vandring.

Blandade Bilresor Bland Annat
-------------------------

åkte med pappa mot stan.
bakom oss kom tåget
passerade oss sakta
och körde förbi.
"nu får man slänga in växlarna om man ska hänga med" sa pappa
och så tryckte han gasen i botten på den gamla Opeln.
och växlarna åkte i och ur.
och jag satt lite rädd i framsätet och såg på.
och en aning förundrad
medan pappa slet med växelspaken.
och motorn vrålade och spottade svart avgasrök bakåt.

en gång åkte vi med farbror Erik.
han ville så gärna visa upp sin nya vita Fiat.
det var min bror och jag.
vi satt i baksätet och bara åkte med.
kom väl från Kåhög vill jag minnas.
två 50-skyltar stod på var sida om vägen.
"50 + 50 blir hundra" ropade farbror Erik glatt där framme
han ökade farten så att vi därbak kastades fram och tillbaka i kurvorna.

En annan episod med farbror Erik.:
Syrran kommer inrusande i rummet.
"farbror Erik har tagit Clark" skrek syrran.
"det står i tidningen" och så visade hon upp GP och förstasidan.
det var kanske i V. Frölunda jag minns inte så noga.
eller var det vid Ramberget.
ja, han tog nog inte Clark personligen - det var nog några av hans mannar.
men farbror Erik hade tydligen lett operationen.

Clark bodde på andra sidan berget fick jag senare veta.
vid Slätta Damm.
visste ingenting om Clark innan.
- levde liksom inte i den världen.
men nu var Clark med i tidningen nästan varje dag.

själv gick jag i Toleredsskolan medan Clark antagligen
gick i Bjurslättsskolan - om han nu gick dit så ofta.

I skolan var jag görförälskad i Barbro.
hon satt i bänken intill.
hon bodde på Hällskriftsgatan, inte långt från Clark.
jag försökte tjuvtitta på hennes små spirande bröst under lektionerna..
jo, blusen lämnade en liten öppning och jag kikade ner i den.
i smyg förstås. (och antagligen märkte Barbro - fast hon låtsades inte om nånting)
och så tappade jag pennan för att få en chans att vända mig åt hennes håll igen.
Barbro tog jättesnällt upp pennan och la den på min bänk. "det är väl din"
- och jag visste inte vad jag skulle säga.

Så en dag kom förräderiet… och jag skäms för det än..
Birgitta Linder satt och snyftade i klassrummet.
"nån har tagit mina pengar" sa hon mellan tårarna.
ja, hennes portmonnä var tom och det hade funnits flera kronor i den innan.

"den som har tagit hennes pengar - reser sig upp" sa August Andersson,
- gubben…
Ingen reste sig.
Gubben såg strängt ut över klassen. - och lät blicken svepa.
ja, så höll det på en stund.
men August var inte särskilt lagd åt psykologihållet.
han var bättre på andra förhörsmetoder:
dvs - en rak och hård örfil så man pissade på sig
och sen saken var klar.
och detta hände när Gubben trodde sig veta vem skyldige var.
men här var situationen en annan.

Han insåg att han inte gärna kunde stå och örfila upp hela klassen
och framför allt inte tjejerna. - vad skulle dom säga hemma.
Ja, så saken fick bero.
och Birgitta fick småsnyfta vidare.

på rasten kom Barbro fram till mig och tog mig i armen.
hon drog mig undan till ett hörn av skolgården
där det låg några rör staplade på varandra.
"jag ska visa dig nånting" sa hon.
så stack hon in fingrarna mellan rören och fiskade fram en 10-öring.
"vi kan dela på pengarna - du får hälften" sa hon
så log hon. "jag tog pengarna"
och jag… jag… jag blev bara förskräckt och visste inte vad jag skulle göra.

Sedan på lektionen vaknade skiten i mig.
jag reste mig upp. "det var Barbro som tog pengarna" sa jag.
- jag min jävla rapportör.
Och Barbro började gråta.
och jag och gubben och Birgitta och några till gick ut.
och så visade jag cementrören. och där låg pengarna.
och där stod jag. jag, förrädaren.
och tog beröm av den svurne fienden: Gubben.

Konstigt att Barbro inte hatade mig efter det där.
nej, det var bara det att jag inte såg till henne.
hon höll sig liksom undan.

Många år senare såg jag henne.
det var när Cay Love och jag tog en promenad runt Ramberget.
just vid Ättestupan var det. där såg jag henne.
och där stod hon. - lutad över en barnvagn.
och en kille stod invid henne. och han verkade trevlig.

Vet inte om hon kände igen mig.
Men jag såg henne. och görsöt var hon.
och jag tänkte: "farväl, farväl till livet - du rättsinnige"

Jag kanske sa några ord om henne till Cay - jag minns inte
men vi gick vidare och fortsatte ett halvslött samtal om politik
m.m.

------- Och sedan vandrade tankarna vidare ----
------- till "tro" -------------

Tror inte gud har mycket med
bibeln och koranen eller
nån annan tjock lunta att göra.
nej, han är bara en våldsam
kraft.
och han är sanningen.
så koppla upp dig mot kosmos
och ta emot denna kraft.
som jag och varje annan kan göra
som vill leva i obekvämlighet.
men kraften är kraften.


------ och tankarna vandrar vidare igen ---
------ och till tiden vi lever i nu ----------

Alla dessa tjocka herrar.
som står där med de knäppta
händerna i skyddsställning
på magen över pungen.
de som letar fram den kortaste
vägen till där pengarna finns.

"nej, jag är inte religiös."

men vad lever du då för?
för din tjocka mage?

lite pengar.
lite berömmelse.
att få stå där med de andra.
- dästa framför världens konferensrum.

och vad kommer sen tror du?
ett par rader i historieboken?

ja, varför lever du?
jasså - därför att du inte kan annat?
bra. - en bra förklaring.

ok. du är med i spelet.
i det som händer nu.
det som händer på vår platta jord.
ja, du är med på ditt sätt.

men ändå.
är du inte avlägsen?
dina tankar.
dina inre resonemang. - som du nog försöker undvika.
eller kanske har du svårt för det?
- att resonera inåt?
ja, inte vet jag hur du tänker.